Innan ni börjar läsa vill jag att ni ska veta att jag medvetet har valt att inte ta upp exakt hur mina matvanor såg ut och vilka skadebeteenden jag hade. Jag har aldrig skurit mig själv och de saker jag gjort har inte lämnat några synliga ärr, det är ungefär det jag kan berätta. Jag skäms fortfarande så oerhört mycket över hur jag behandlat mig själv och någon dag kanske jag vågar berätta även det, men inte idag.

Jag vet egentligen inte riktigt vart allt började. Så länge jag kan minnas har jag aldrig känt mig tillräcklig. Jag har satt så höga krav på mig själv att de var omöjliga att nå och någonstans på vägen inbillade jag mig att det var alla andra som satte dem. Jag måste prestera på topp. Jag måste göra allt perfekt annars är jag inte tillräcklig. Jag la mitt värde utefter vad jag åstadkom. Jag har fått lära mig det här nu i efterhand, det var inget jag visste då.

Att inte känna mig tillräcklig ledde till att jag inte heller kände mig tillräcklig utseendemässigt. Jag har alltid tyckt att alla bär sina kroppar så oerhört fint, oavsett form, storlek & längd. ALLA har alltid varit så mycket finare än mig. Jag har strävat efter att vara perfekt under en sån lång tid att jag inte kan minnas när det började. Jag ville se perfekt ut. Jag ville ha en perfekt kropp. Samtidigt handlade det inte bara om kroppsideal, utan även om att ha kontroll. Jag kunde liksom styra över det här. För några år sen började jag träna och kontrollera allt jag stoppade i mig och allt jag gjorde av med. Det blev en besatthet och jag tror att det var ungefär här som jag utvecklade ätstörningar och träningshetsen startade. Jag började träna ca 4 timmar om dagen och åt en enormt liten mängd mat. En vanlig träningsdag innebar då: 1h powerwalk, minst 10km löpning, ett pass på gymmet och 1h styrketräning.

Under den tiden började jag rasa i vikt. Jag såg hur vågen visade lägre och lägre för varje dag men jag kunde inte se någon skillnad i spegeln. Jag fick höra att man var orolig för mig då. Man var rädd för vart det skulle leda. När jag satt mittemot dem och fick det berättat för mig kände jag mig som ett ännu större misslyckande. Jag hade gjort dem besvikna. Jag kunde inte göra någon stolt och jag var inte i närheten av att vara perfekt. Jag lyckades inte med någonting. På hösten/vintern det året var jag som värst och jag vet att när en vän till mig, som jag inte hade träffat på ett tag, sa att hon tyckte att jag såg mager ut blev jag varm i hjärtat. Den meningen gjorde mig så glad men jag kunde inte för allt i världen se att jag ens var i närheten av det. Jag tyckte snarare att det hade gått åt andra hållet, jag höll på att bli tjock. När jag ser tillbaka på bilder från den tiden kan jag se hur rätt hon hade och hur fruktansvärt fel jag hade.

Det var under den här tiden som jag började med mitt självskadebeteende. Jag blev så arg på mig själv vissa tillfällen när vågen inte visade mindre eller när jag hade ätit något som jag på den tiden egentligen inte fick. För att på något sätt få kontroll över all min panik och ångest började jag skada mig själv. Jag försökte få bort paniken och ångesten ur mig. Och på något sätt blev jag alltid lite lugnare efter. Jag hade kontroll över situationen igen (trodde jag).

Framåt våren när jag började jobba allt mer blev mina träningstimmar färre och en vanlig dag kunde då se ut ungefär såhär: jobb fram till 16-17, hem & äta, springa minst 10km oavsett hur trött och ledsen jag var, oavsett hur mycket mitt knä smärtade. Efter det åt jag min vanliga efter-löpning-mat och somnade sen. Sen återupprepades det, dag efter dag.

På sommaren skedde en förbättring. Jag började äta bättre och jag kollade inte längre lika mycket på vågen. Men sen flyttade jag till Västerås. Och när man bor själv så finns det inte någon där som tittar till en. Och återigen blev ätstörningarna värre & värre och det enda sättet jag kunde kontrollera min panik och ångest var återigen genom självskadebeteende. När jag kom till Västerås slutade jag nästan äta helt och den lilla mängd mat jag stoppade i mig kombinerat med den mängd träning jag utövade gjorde att min kropp sattes i sparläge. När det blev allt svårare och svårare att gå ner i vikt blev jag livrädd och ofta tänkte jag: ”om jag äter såhär lite nu och ändå inte går ner i vikt, hur mycket kommer jag då inte gå upp i vikt ifall jag äter normalt”. Jag var livrädd för att äta och jag var min egen största fiende.

Det var vid den här tiden som jag började få sömnproblem. Jag har insett sambandet nu i efterhand. Jag vet inte om det var så att jag inte ville förstå det då eller om det faktiskt var så att jag inte förstod det tidigare. Ju mindre jag åt, desto sämre sov jag. Min kropp var helt slut men jag kunde ändå inte somna. Många nätter låt jag sömnlös. Mina egna tankar plågade mig och alla demoner kröp närmare och närmare. Det gjorde fruktansvärt ont och det var extremt jobbigt. Tillslut orkade jag inte med det längre. Tillslut började jag gå till gymmet tidigt på morgonen istället. Jag minns en gång specifikt: jag hade legat klarvaken en hel natt, så vid 05.00 gick jag till gymmet istället. Jag försökte springa bort ångesten på löpbandet. Jag straffade mig själv och min kropp för att den var värdelös. Sen gick jag till skolan på förmiddagen. På eftermiddagen var vi lediga så jag körde som vanligt ett cirkelfyspass på gymmet och tog sen en långpromenad i spöregnet. Den natten kunde jag inte heller sova. Och de nätter jag kunde somna, sov jag bara några enstaka timmar.

Hela den hösten frös jag så enormt mycket. Jag vet hur jag satt hemma i lägenheten och åt iklädd mössa, vinterjacka, flera lager fleece, mjukisbyxor och sockor. När någon kommenterade mina matvanor blev jag arg inombords. Ingen ska tala om för mig hur jag ska leva mitt liv. När jag läser i mina gamla dagböcker om den här tiden blir jag rädd och ledsen. Så fruktansvärt illa man kan göra sig själv.

Framåt våren började det bli lite bättre igen och med bättre menar jag att vågen visade lite tyngre. Oavsett vad vågen visar eller inte så har tankarna alltid funnits hos mig. Varje tugga jag tog gjorde ont i mig och ångesten ökade ständigt.

Hösten efter började jag gå i terapi. Jag berättade det nästan inte för någon. Jag vågade inte. Egentligen tyckte jag inte att jag behövde gå och prata med någon. Det finns så många andra som har värre problem än mig och jag förtjänar inte att ta upp deras tid. Men jag tror faktiskt att jag egentligen verkligen behövde det. Jag kunde inte förstå hur jag som jag allt (världens bästa familj, vänner, utbildning osv.) kunde må så oerhört dåligt. Och det var nog därför jag vände mig dit. Men att gå och prata med någon var tuffare än jag trodde. Att sitta öga mot öga med någon och försöka berätta om sina tankar och beteenden som man skäms så oerhört mycket för är extremt svårt. Men det var nog det som blev min vändning. Jag grät ganska mycket. Vi pratade ofta om vad det var som jag egentligen strävade efter och när jag svarade ”perfekt” bad hon mig definiera det, men jag kunde inte. Jag visste inte vad perfekt var men jag ville vara det. Det var här som hon fick mig att inse att jag aldrig kommer kunna uppnå något som jag inte ens vet definitionen av. Man kan inte bli något som inte finns. Vi pratade om mycket annat också, och när hon ställde frågan ifall jag ville ta livet av mig högg det till i hjärtat. ”jag vill inte dö, jag vill bara inte leva” blev mitt svar. Det var sant. Jag har tidigare inte velat leva. Jag har inte kunnat se någon skillnad ifall jag dog eller inte. Jag kände mig mest till besvär och ville få slut på det onda. Men jag ville inte längre dö och i den stunden när hon frågade det, ville jag inte heller leva. Jag ville bara få bort smärtan.

Jag går inte längre i terapi och jag skadar inte heller mig själv. Jag försöker att äta bättre och leva sundare men jag tänker inte ljuga. Det gnager fortfarande trots att det kanske inte syns utifrån. Ibland är jag bättre, men jag är fortfarande långt ifrån bra. Jag drömmer mardrömmar varje natt nu. Ibland så illa att jag dagen efter inte vill gå och lägga mig. Jag har blivit rädd för att sova. Jag vill dock klargöra för er att jag idag vill leva, trots att det fortfarande är mycket att jobba på och att det fortfarande är mycket som jag lever med. Men jag vill leva, jag har så mycket att leva för och jag älskar det.

Jag skriver inte det här för att få medlidande eller uppmärksamhet. Internet har gjort det känt för mig att det finns fler som känner som jag. Och det är delvis därför jag skriver det här. En del av mig skriver för att bearbeta och en del av mig skriver för att om du känner på samma sätt som jag, så vill jag att du ska veta att du inte är ensam. Tillsammans orkar vi mer. Och för att du, som aldrig känt på detta sätt eller kanske känner någon som mår likadant, förhoppningsvis ska få någon slags förståelse. Man kan stå bredvid någon och tro hur mycket som helst om den. Men man vet aldrig. Vi måste våga fråga mer och faktiskt lyssna på riktigt.

Det här är mitt sätt att bearbeta. Man kan inte ändra på det som varit men man kan ändra på det som ska bli. Det här har varit mitt liv. Det kommer för alltid vara en del av mig. Men fortsättningen av mitt liv ska bli annorlunda. Det är fortsättningen som jag lever för.

Tack mamma, pappa, Malin & Lisa för att ni alltid funnits där.
Ni har stått bredvid mig i vått & torrt och det är ni som får mig att orka.
Ni är det viktigaste i hela mitt liv.
Ni är allt.