Det är lustigt hur fort det går. Hur man kan ha vaknat upp ensam varje morgon i flera månader och varit helt lugn med det, och sen efter att ha sovit tillsammans några nätter, helt plötsligt bli beroende utav att vakna upp bredvid honom.

Att känna en enorm ensamhet när man kryper ner under täcket och han inte ligger bredvid. Att känna hans doft i kuddarna och veta att han är hos sig och du är hos dig, när ni hade kunnat vara tillsammans. När ni hade kunnat krypa ner under täcket tillsammans och somna i varandras famnar.

För hur underbart är det inte? Att vakna upp bredvid honom och känna hur blodet pumpar som det aldrig gjort förr. Att känna att han, klockan sju på morgonen, är den vackraste som finns. 
Och hur många extraslag slår hjärtat inte när han kysser dig lätt på pannan och drar dig närmre.