när man är sjuk och sover hela dagarna
så innebär det oftast att man är vaken på natten.
Och det är på natten, när allt är som tystast,
när man kan släppa en knappnål och höra den
möta markens hårda yta, som man får tid till att tänka.

& det är just vad jag har fått.
kanske är det därför jag är rädd nu,
kanske är det därför jag känner mig osäker.
för helt plötsligt känns allt annorlunda,
inte lika verkligt, inte lika mycket betydelse.

jag är rädd att det inte är mycket mer än såhär
det här är jag, jag kommer inte bli mer.
egentligen är jag väl inte så himla onöjd,
alla har bra egenskaper, jag också,
men det finns så mycket jag skulle vilja ändra på.

jag vill gå tillbaka långt, långt bak i tiden,
ändra på alldeles för mycket.
människor, humör, tankar, handlingar.
jag vet att det har format den människa jag är idag,
men jag vill inte vara delad, i tu,
jag vill vara hel,
eller åtminstone ha ett helt hjärta.

& jag vill verkligen,
att det ska vara på riktigt,
inte som nu,
påtvingat, ett måste

men helt ärligt,
hur lätt är det att laga ett hjärta i tusen delar
när man hela tiden får börja om på ruta ett?