jag kan tycka att det är så mysigt att se ett vackert par gå hand i hand längst en gågata, eller när en tjej putar med läpparna i hopp om att få en kyss och killen som har hennes hjärta, besvarar den. (och jag kan nästan själv känna rysningarna som hon får bara han snuddar vid hennes läppar)
& en gång var jag också så där kär. och jag har svårt att förstå hur kär jag egentligen var (jag tvekar absolut inte på den kärleken eller på honom, det har jag aldrig gjort, utan jag har så svårt att förstå hur kär man kan bli, känslorna tog ju liksom aldrig slut, de blev bara allt fler och större), och skulle man fråga mig, så kan jag inte ens sätta ord på det, jag kan inte ens beskriva hur det kändes inom mig.
fast vem kan beskriva kärleken egentligen?
och en gång var jag en utav dem som svävade fram längst stadens gator för att möta han som hade mitt hjärta, en gång var jag också en som hade fjärilar i magen oavbrutet och en som var lika nykär ett år senare som i allra första början.
och det är så många som pratar om kärlek, om hur kära de vill bli. och jag förstår att man kan längta efter kärleken, att man kan längta efter att få vara den speciella flickan som han pratar om, att få vara någons flickvän. Men samtidigt tycker jag att det är så himla tråkigt. det är så synd att man suktar efter just kärlek. att man inte kan ha  tålamod att vänta på det finaste i hela livet

för det är just vad det är,
det finaste i hela livet