Det är förstås inte så att jag lyckas kasta min längtan efter honom över bord och bara fortsätta som om ingenting hade hänt. Det blir mycket tårar och en hel del självömkan och somliga nätter är outhärdligt fulla av förtvivlan och hoptvinnade lakan. Men på något sätt går det. Och på något sätt blir det ändå lättare.
Ännu skulle jag inte vilja säga att det har gått över.
det kanske aldrig gör det.
Men jag börjar tro att det går att leva vidare ändå.