och jag är rädd,
jag har blivit så sjukt rädd.
vart jag än går så är jag
rädd för att mina kompisar ska bli
nedslagna och misshandlade.. igen

man tror liksom aldrig att det händer en själv,
vårt gäng kommer aldrig bli överfallna,
vi är för många, osv.
men när stunden väl är där,
är ingenting som man förväntat sig.

jag kommer fortfarande ihåg hur dom hoppade på oss,
hur zebastian låg på marken och tog emot sparkar och slag
i huvudet och resten av kroppen.
hur micke försökte gå emellan och hur vi skrek
sluta, sluta, vi har inte gjort något!

jag minns att jag sprang till restaurangen precis bredvid
och bad om hjälp, dom bara nickade och log som att
det bara var middagsunderhållning.
och jag blev arg, jag blev så upprörd.
jag kunde inte göra någonting,
jag kunde varken gå emellan eller ringa på hjälp.

på några minuter var det över,
jag försökte ta hand om zebastian så bra som det gick,
jag höll upp hans ögon, bad han att inte somna,
micke och zebastian åkte till sjukhuset och
jag pratade med polisen.
allt var så sjukt,

och nu är jag så sjukt rädd att det kommer hända igen