det är konstigt hur fort allt ändras och hur fort tiden går,
för mindre än två veckor sen hade jag en pojkvän
som jag älskade och ville dela livet med.
även fast jag ibland hade en känsla av tvivel och tvekan,
så kunde han faktiskt trolla bort den då och då.
nu, lite mer än en vecka senare,
så är allt över, vi tillhör inte längre varandra,
inte längre flickvän och pojkvän,
och det känns som att det på något sätt alltid har varit såhär.

jag varken saknar eller är ledsen,
vet inte om det kommer sen eller om jag redan nu
är över honom och har insett att det här var ett bra beslut.
eller, jag vet att det var ett bra beslut,
på något sätt fungerade vi inte längre,
även fast vi ville.
men jag vill vara ledsen, gråta och sakna,
få den där "göra slut känslan" och sen gå vidare,
istället för att det ska kännas helt normalt.
men det är ändå skönt att inte känna något av det heller.

för någon dag sen fick jag reda på en sak,
hade det varit för någon vecka sen hade jag
blivit ledsen, sårad och krossad.
nu kände jag ingenting

men det känns så konstigt,
jag trodde det skulle kännas helt annorlunda när allt tar slut.
jag trodde inte jag skulle kunna vara lycklig direkt efter.
men det visade sig vara fel.
jag antar att det är för att det är helt rätt beslut,
att det är så här vi hör hemma.

men han kommer alltid vara en del av mig,
ett fint minne