man önskar att man kunde gjort något åt det,
inte låtit det hända, men man är inte tillräckligt stark.
i den situationen är allt annorlunda.
man stänger av sig själv, man finns liksom inte.
man är där, men ändå inte.
kroppen är kvar, men själen har lämnat för länge sen.
jag hade kunnat leva utan det,
jag hade kunnat leva som jag trodde att jag skulle,
och jag vet, jag kommer förstöra allt.
det är verkligen inte något jag vill, men om det blir så,
vart ska jag ta vägen då, vad ska jag göra och hur ska jag leva?
men det finns inget annat jag kan skylla på än minnen och känslor,
för det är dom som förstör.
minnena är som djur som äter upp mig inifrån,
och känslorna är som knivar i hjärtat.
när jag tänker tillbaka är det svart,
antingen har jag aldrig kommit ihåg det, eller så har jag glömt bort.
men jag vet vad som hänt, det minns jag nog för alltid.
jag hatar att du inte tar det seriöst.
det finns dagar, då jag stöter på problemet,
då jag måste ta tag i det och börja leva igen.
inte stanna och ta steg bakåt, utan vara stark och kliva framåt.
visa vem jag är och att jag inte ger upp.
för det är inte jag, stina björklund ger inte upp.

och johan...
utan dig, hade jag aldrig klarat det här.
du får mig att aldrig ge upp.
så länge jag har dig är jag glad över att vara någon i världen..
jag älskar dig!



woho, första egobilden på riktigt länge.. tror jag. fast den är ju jätte ny...